onsdag 30 mars 2016

Snyltskator och måntroll av Patrik Stigsson

Patrik Stigsson, Snyltskator och måntroll

Rec-ex ifrån författaren, tusen tack!

Och tack för blurben hämtad ifrån min recension av den första boken: Prinsessan Ja!

Handling:
Ett litet elakt troll rusar ut ur Rovskogen, förstör ett frukttorn och hämtar nio syskon som börjar härja vilt och krossa allt de hittar. En flock stora fåglar landar på stranden med fem tomma kistor som måste fyllas med guldmynt och smycken före soluppgången, annars kommer något förfärligt att hända.

Hur ska farbror Frogas och de andra fruktgrybbingarna hitta sina försvunna vänner och få stopp på de vildsinta trollen? Och var ska de få tag på det fåglarna vill ha?

Den stinkande häxan fru Ruka dyker upp och vill hjälpa fruktgrybbingarna, men kan de verkligen lita på henne?

Vad jag tyckte:

Jag blev barnsligt förtjust i bok nr 1, Prinssessan Ja (läs här vad jag tyckte om den) och jag blev lika förtjust i bok nr 2! Här finns samma lekfullhet och sprudlande äventyr som i första boken men denna gången får vi även lära känna en del nya karaktärer. Daavad är såklar med men vi får även lära känna Fabror Frogas ännu bättre. Dessutom så får vi bekanta oss närmare med en karaktär ifrån första boken, lilla måntrollet Salve. Sedan måste jag få nämna snyltskatan Klott, hon är en karaktär som jag tog till extra mycket och som mitt hjärta klappar lite extra för. För hos henne och med Daavad så finns där en röd tråd som löper igenom hela boken. Nämligen om att det är ok att vara annorlunda, även om andra inte förstår sig på en så är det ok. Ett starkt och viktigt tema tycker jag och det är bra att Stigsson tar upp det i sin lekfulla berättelse för det skänker ett djup och allvar åt berättelsen.  Snyltskator och måntroll är något mörkare än föregående bok, här finns rövare och elaka troll och otäcka hot som höjer spänningen i boken men det hålls på en lagom nivå tycker jag. 

 Patrik Stigsson har skapat en bok som är en fröjd att läsa och där han leker med språket på ett sätt som bara är så charmigt. Att kalla någon för stjälk är en fruktansvärd förolämpning men att säga att någon har honungshjärta visar på hur snäll denna någon är. Stigsson har alltså låtit fruktgrybbingarna få sitt alldeles egna fruktinspirerat språk! Underbart tycker jag! Samtidigt tycker jag Stigsson är skicklig på att måla fram detaljer på ett fantasirikt sätt som skapar spännande bilder hos den som läsare. 

Läs och njut! Jag tror att Snyltskator och måntroll passar utmärkt som högläsningsbok! 
Om ni går in på länken längst upp, där jag skrivit författarnamn och titel så kommer ni in på Grybbingdalens egna hemsida!

Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins

Suzanne Collins, Gregor från Ovanjord 

Handling:
När Gregor ska passa sin tvååriga lillasyster Boots försvinner hon genom en öppning i tvättstugan. Gregor kastar sig efter och faller … och faller. Slutligen hamnar han i Underjord, som befolkas av stora råttor, spindlar, kackerlackor och bleka människor med lila ögon. En värld som – visar det sig – bara har väntat på att syskonparet ska komma. Gregor är nämligen omnämnd som krigare i en gammal profetia och Boots är prinsessan som alla kackerlackor dyrkar.

I det mörka, främmande landet råder fiendskap mellan de olika invånarna. Ett krig är nära förestående. Underjords öde vilar helt i syskonparets händer, men Gregor har bara en önskan: att ta sig hem. När han får reda på att hans försvunna pappa sitter fängslad i Underjord ändrar han sig dock och ger sig rakt in i ett svindlande farligt äventyr.

Vad jag tyckte:
Gregor från Ovanjord är ett svindlande äventyr där vi tillsammans med Gregor och hans lillasyster Boots ramla ned i ett hål, likt Alice i Underlandet men platsen vi hamnar på är betydligt mörkare och otäckare.  Suzanne Collins har skapat ett hisnande äventyr fyllt med action och mörka strider men där finns också mycket mod hos våra udda hjältar och äkta vänskap.

Gregor från Ovanjord är en charmig och små rolig historia som är väl värd att läsa, även jag som vuxen hade en riktigt trevlig stund med Gregor i Underjorden. Det jag gillade är ju denna första boken i en serie om fem böcker ändå är ett avslutande äventyr, det finns en liten teaser inför kommande böcker men just detta äventyret får en fin avslutning. Dock vet jag inte om jag kommer läsa de resterande böckerna i serien, som sagt det är en ok berättelse men jag har redan så många serier både för vuxna och barn så denna får nog ligga på is ett tag. Kanske om jag verkligen är i behov av något lättläst. Men jag tror yngre läsare kommer gilla den riktigt mycket.

söndag 27 mars 2016

Mr Mercede av Stephen King

Stephen King, Mr Mercedes

Handling:

Det är tidig morgon i en amerikansk stad som har drabbats hårt av den senaste finanskrisen. Kön med frusna arbetslösa män och kvinnor ringlar lång utanför hallarna där en jobbmässa snart ska öppna. Men innan portarna hinner slås upp dyker lyktorna på en bil upp i dimman. En ensam förare plöjer rakt genom människohopen i en stulen Mercedes. Åtta människor dör, femton skadas. 

Månader senare kan den nypensionerade och deprimerade kriminalaren Bill Hodges fortfarande inte släppa fallet med ”Mr Mercedes”, mördaren som lyckades fly. Så får han ett brev från någon som påstår sig vara gärningsmannen. Hodges inser att Mr Mercedes kan slå till igen. Tillsammans med två oväntade medhjälpare ger han sig in i en farlig katt-och-råtta-lek i kamp mot klockan. Ska han lyckas förhindra en ny katastrof? 

Vad jag tyckte:

Mr Mercedes är enligt förlaget Stephen Kings första renodlade thriller, helt utan övernaturliga inslag och tycker faktiskt att skräckmästaren lyckas riktigt väl med skapa en spännande och intressant thriller. Stephen King visar verkligen att han kan konsten att berätta en väl genomtänkt berättelse med smarta vändningar och intressanta karaktärer.  Dock blir karaktärerna, framförallt då Bill Hodges en aningen stereotypa. Hur många överviktiga och ensamma poliser finns det inte där ute? Karaktären Jerome bidrar dock till att boken behåller sin skärpa och skapar en intressant motvikt till Hodges.  Men samtidigt kan jag inte hjälpa att jag ändå faller för Bill Hodges, hans trötthet inför livet och hans funderingar kring att avsluta sitt liv då han känner sig enbart överflödig i en värld som han inte längre känner igen.

Mr Mercedes är en spännande och underhållande thriller som bjuder på en hel del oväntade vändningar. Stephen King är en skicklig författare som lyckas väl med att bibehålla spänningen hela vägen igenom.  Det jag alltid älskat med Stephen King är hans otroliga skicklighet i att förvandla det vardagliga till ren och skär skräck. Hur han använder sig av luggslitna och nedbrutna karaktärer som trots att alla odds är emot dem ändå lyckas ta sig igenom den labyrint av skräck och monster King skapat åt dom. I Mr Mercedes finns det också monster men ett monster som ser ut precis som du och jag. Ett mänskligt monster som skapar skräck och panik bland vanliga människor.  För så kan det vara, att vår egen vanliga vardag är alldeles tillräcklig för att skapa skräck och monster. Monstren har under de senaste åren visat sig alltför verkliga och är inte längre monster som göms i skuggorna och enbart en produkt av vår fantasi. De finns mitt ibland oss. Skrämmande men sant.

fredag 25 mars 2016

Bokbloggsjerkan: 25-28 mars: Påskläsning och väderkoll


Denna vecka frågar Annika i jerkan så här:

Så här i påsktider gör vi det enkelt så att alla som vill hinner ut i solen (om den behagar titta fram): vad ska ni läsa i påsk?

Just nu så lyser solen med sin frånvaro här i södra Småland men jag hoppas på att den tittar fram till imorgon. För imorgon tänkte jag och kära sambon göra en liten utflykt till skogen. Läsningen under påsk kommer bli att läsa klart Hallahem: Sveket vid sjön av Susann Trydal och Daniel Åberg. Därefter kommer jag läsa S.J Watson allra senaste, ett rec-ex ifrån förlaget och den heter Ett andra liv.  Om tid finns så kommer jag även påbörja Stephen King "lilla" tegelsten 11-22-63. 

Serahema Saporium1:1 De Rotlösa av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Serahema Saporium 1:1 De rotlösa
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. 

Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under. När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret. 

Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

Vad jag tyckte:
Jag tänkte börja med en liten förklaring till varför jag älskar fantasy.  Jag beundrar alla författare som kan genom sin fantasi och kreativitet skapa en komplett bok. Men störst beundran hyser jag nog till fantasyförfattare. För de tar ett blankt ark papper, på detta papper ritar de in ett helt nytt land, ett land de skapat och namngett. När landets gränser finns där så fyller det sedan detta land med en komplett samhällsstruktur med lagar och ordning, kultur och religion, vanor och seder, språk av olika slag ( ibland helt nya språk som de skapat själva). De fyller ut landet med folkslag och varelser av skiftande form och karaktär. De adderar mat och klädstilar, musik och litteratur, sång och dans som ger liv och rörelse åt boken. De skapar känslor och stämningar som gör boken levande och de lägger till miljöskildringar och detaljer så att vi som läsare kan få uppleva detta land som hitintills enbart existerat i författarens huvud. Eftersom det är en fantasy berättelse så följer sedan en historia som ofta tar traditionella vägar och där det införlivas ett magisystem. Allt detta måste göras på ett sätt så att jag som läsare känner att landet är trovärdigt och där det känns som en komplett värld jag besöker.  Ofta skapar författaren också en karta som kan vägleda mig som läsare i detta främmande land jag besöker.  Allt detta gör att jag älskar att läsa fantasy och fylla mig med beundra inför författarens mödor.

När jag läser Marcus Olaussons Serahema så finns allt detta på plats, Olausson har skapat en komplett värld som jag som läsare kan få uppleva. Jag uttryckte min besvikelse på bloggens facebook-sida när jag läst ungefär halva boken, en besvikelse som kom sig av att jag så gärna ville besöka Serahema men insåg ju att det är omöjligt då landet inte finns på riktigt. Detta tycker jag visar starkt på att Olausson skapat en värld som känns komplett på många nivåer.  Serahema följer på många sätt de traditionella vägarna och har med många av de klassiska elementen som bör finnas i en klassisk fantasybok. Men det är samtidigt helt nytt ju, för Serahema är ju ett land som Olausson skapat på sitt sätt. Detta är också något som gör att jag älskar fantasy. Författarna kan följa en utstakad väg och fylla sin historia med klassiska element men eftersom varje land är en produkt av varje enskild författares fantasi så blir ändå varje bok nyskapande på många sätt.

Historien i Serahema är klassisk på många sätt med att en ung hjälte får ett uppdrag som består i att rädda hela världen. Därefter följer en vandring och en resa för att nå fram till sitt mål och längs vägen kommer vår hjälte träffa både vänner och fiender.  Dessutom kan vår hjälte också behöva lära sig något som kan ha stor betydelse i kampen mot ondskan. För ofta är det grundtemat i fantasy, en kamp mellan gott och ont, mellan ljuset och mörkret.  Hjälten vi möter här heter Elderim och han är en riktigt intressant karaktär att lära känna, jag tycker det är skönt att Marcus Olausson låter Elderim vara något äldre än vad som är brukligt. Det gör att hans historia och sätt att vara känns mer trovärdigt. Det är också via Elderim vi får lära känna Serahema och framförallt det magisystem eller rättare sagt de magisystem som finns i Serahema. Jag upplever att Olausson lyckats få magin att kännas äkta och trovärdig där jag förstår hur han tänkt sig att det ska fungera men där jag ändå känner att jag har mer att lära mig om detta. Vid sin sida har Elderim två andra intressanta karaktärer vid namn Cal och Rendon som gör historien än fylligare med deras olika bakgrunder. Dessutom får vi lära känna en tjuv vid namn Belmonne och jag hoppas att hon är med ännu mer i nästa del för detta är en riktigt intressant karaktär.

När jag läser fantasy så vill jag bli uppslukad och försvinna bort ifrån verkligheten helt och det gör jag när jag läser Serahema. Jag sugs in i berättelsen och mot slutet av boken så läser jag extra långsamt för jag vill inte att det ska ta slut. Marcus Olaussons språk är en fröjd att läsa, enkelt, rättframt men ändå känslosamt och starkt. Han lyckas väl med att måla fram Serahema för mig så att jag som aldrig varit där ändå känner det som att får en klar inblick i hur landet är och hur miljöerna ser ut.  I den första delen av en fantasy så är det ju av förklarliga skäl ofta en mängd information och fakta vi behöver ta del av för att förstå landet och karaktärerna vi möter. Så är det även i Serahema men det görs med lätthet och där det mesta på ett snyggt sätt flätas in i den fortlöpande berättelsen, som har ett allvetande perspektiv som verkligen tilltalar mig.

När jag läser påminns jag bland annat om J.R.r Tolkien, Brandon Sandersson, Katherine Kerr, Robert Jordan och Patrick Rothfuss, alla klassiska fantasyförfattare som jag en gång läst och älskat.  Marcus Olaussons tydliga inspiration ifrån dessa giganter gör att berättelsen känns välbekant och tryggt bland alla dessa författare men det är precis som jag sagt är det ändå hans egna berättelse och land. Och ett stort plus för den fantastiska  karta som finns till ( älskar den lilla detaljen på kartan som talar om att avstånd mäts i antal riddagar!) samt all extra information som finns på författarens hemsida.

Jag älskar verkligen De rotlösa som jag upplever som en smått fantastisk berättelse och jag längtar verkligen att få sätta tänderna i nästa del.

En världsomsegling på 366 dagar



Nu har det gått tre månader av året och jag tänkte att jag skulle sammanfatta lite om hur min världsomsegling går. Först besökte jag Etiopien i början av 50-talet där jag fick lära känna en rad intressanta karaktärer på Missing Hospital, därefter åkte jag till Tyskland där jag var med och utredde ett mord. Sedan tog jag ett rejält skutt över till Island för att möta Erlendur och följa med honom när han undersöker ett försvinnande. Sedan tillbaka över havet till Frankrike där jag får undersöka mystiska cirklar tillsammans med polisen Adamsberg.  Från Frankrike är det sedan inte långt till Spanien där jag får följa en familj i flera generationer och se en stad växa och förändras genom seklerna. Sedan åkte jag tvärsöver vattnet igen men denna gång till Columbia där jag får ta del av landets mörka och blodiga historia. En mörk och blodig historia får jag uppleva när jag följer med Astor i hans jakt på det 19:e Fabergéägget.

Det har varit en intressant och spännande resa som jag är glad att jag började. Under tre månader läste jag alltså 7 böcker med annorlunda länder i sig.  Om jag fortsätter såhär så bör jag hinna med mitt löst satta mål på 25 böcker. Dock så har jag under hela mars månad enbart vistats i Sverige faktiskt men i april får det bli ändring på detta.

Hur går det för er andra resenärer? Tänkte gå runt och kolla in läget hos er andra resenärer under dagen.

Februari månadslista, en aningen försent....

Jag var helt övertygade om att jag lagt in läslistan för februari men det hade jag tydligen missat!  Men den kommer här istället. Februari var en bra månad med olika sorters böcker trots att läshumöret inte alltid var på topp.

  1. Johannes Pinter, Vackra kyrkor jag besökt ( och de mörka väsen jag mött där), S **** ( Sverige, m)
  2. Fantastikportalen, Bortom portalen, N, **** ( Sverige m & k)
  3. Nele Neuhaus, Snövit ska dö, ***½ De (Tyskland, k)
  4. Oskar Källner, Munins skärvor, N ( Sverige,m) 
  5. Arnaldur Indriðason, Den kalla elden, De *** (Island, m)
  6. Mhairi McFarlane, Från och med du, R *** ½ ( Skottland, K) 
  7. Fred Vargas, Cirkeltecknaren, De ( Frankrike, m) 
  8. Gayle Forman, Jag var här, Ung ***½  (USA, k)
  9. Ninni Schulman, Flickan med snö i håret, **** De ( Sverige, k)
  10. Care Santos, De gömda rummen, R *** ½ ( Spanien,k)
  11. Rachel Abbott, Främlingsbarn, De/T **** (England, k)
  12. Caleb Crisp, Vem som helst utom Ivy Pocket, Ung *** ½ ( England, m)
  13. Stephen King, Mr Mercedes, T **** ( USA, m)
  14. Suzanne Collins, Gregor ifrån Ovanjorden, Ung/Fa **** ( USA,k)
  15. Juan Gabriel Vásquez, Ljudet av sådant som faller, R **** ( Colombia, m)
Månadens bästa: Här måste jag säga Johannes Pinters speciella och underhållande bok Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött.
Månadens noveller: Bortom portalen bjöd på en kavalkad av starka och intressanta noveller
Månadens karaktär: Ivy Pocket var en karaktär som det tog lite tid för mig att tycka om men när det väl inträffade blev jag riktigt förtjust!
Månadens deckare: Jag tyckte riktigt mycket om Nele Neuhaus deckare Snövit ska dö men gillade också Ninni Schulmans lagom-deckare Flickan med snö i håret.
Månadens spänning: Här delas platsen av både Stephen King och Rachel Abbott
Världsomseglingen: I februari besökte jag allt ifrån Tyskland till Colombia, en spännande resa!
Månadens antal: 15 stycken är bra, det är jag fullt nöjd med och det känns som att läsningen trots allt höll i sig.

torsdag 24 mars 2016

Veckans bokbloggsfråga: Vecka 12

Ny vecka och en ny bokbloggsfråga! Denna vecka ska jag försöka undvika bli så ilsk =)

Såhär undrar Carola denna vecka:
Hur hittar du inspiration till ditt läsande? Vart får du tips på böcker som du vill läsa (bokbloggar, boktips i tidningar, litteraturprogram på tv/radio/poddar, kompisar eller?) Hur ser din vill-läsa-lista ut? 

Inspiration till läsning hittar jag nog främst via andra bokbloggar faktiskt, bokbloggarna ger mig massvis med bra tips på läsning, både sådant som är bekant för mig men också sådant som är helt nytt för mig. Jag får också massa inspiration genom att besöka biblioteket. Jag försöker åka dit en gång i veckan, har med några titlar jag är nyfiken på men sedan strosar jag mest runt och tittar. Det är det som är så bra med biblioteket, jag kan ta med hem en bok enbart för att omslaget är fint eller att titeln låter spännande. Är boken sedan inte så bra som jag trodde då är det bara att lämna tillbaka den! Helt gratis dessutom! Utan biblioteket hade nog min läsning varit mindre innehållsrik och inte så bred som den är. 

Min-vill-läsa-lista.... Jag har en här på bloggen, Vill läsa-lista, men jag glömmer hela tiden bort att den finns faktiskt. Kanske ska bli bättre på att checka av den.  Den allra längsta vill-läsa-listan finns nog i huvudet, den är miltals lång och tar aldrig slut!

De gömda rummen av Care Santos

Care Santos, De gömda rummen

( En världsomsegling på 366 dagar)

Handling:
Året är 2010. Violeta Lax är konstintendent i Chicago och barnbarn till den välkända spanska konstnären Amadeo Lax. Hon har ägnat sitt liv åt hans konstnärskap och tror sig veta allt som finns att veta om honom. När hon får reda på att den katalanska staten äntligen har föreslagit att hennes farfar stora hus i Barcelona ska bli ett konstmuseum tillägnat hans verk ger hon sig brådstörtat av till Spanien. 

När renoveringen påbörjas beslutas att den stora muralmålning som Amadeo gjort av sin vackra fru Teresa tillfälligt behöver tas ned. Enligt myten som alltid har berättats för Violeta lämnade Teresa sin lille son och sin man och reste till Amerika med en annan man. Amadeo målade av henne på en av husets väggar för att uttrycka sin förtvivlan.

När muralmålningen i slottet mycket försiktigt avlägsnas upptäcks en dörr utan handtag. När den öppnas hittas en mumifierad katt och en kvinna som varit död sedan länge. Omtumlad fortsätter Violeta sin resa, till Comosjön i Italien. Där bor en kvinna som i ett brev förklarat sig ha något viktigt att berätta för Violeta. Pusselbit läggs till pusselbit, och Violeta förstår att hon i själva verket inte haft en aning om sin familjs sanna historia. 

Vad jag tyckte:
De gömda rummen bjuder på en riktigt fin läsupplevelse där jag framförallt kommer minnas den sagoskimrande och fantastiska skildringen över staden Barcelona genom fyra sekel. Dessutom kommer jag bära med mig hur jag upplevde boken som en kvinnornas bok, här får vi en intensiv och ömsint berättelse som lyfter fram kvinnans plats och roll i samhället genom fyra generationer kvinnor ifrån samma släkt.  Författaren växlar mellan nutid och dåtid, där olika kvinnor ifrån släkten Lax för talan. I nutid är det Violeta som har rösten. Hennes historia kanske känns något blekare än de historier som har sina rötter längre tillbaka i tiden. Care Santos historiska skildringar är utsökta att läsa och där finns även ett starkt band till verkliga personer som levde och verkade i Barcelona.  De många och detaljrika beskrivningarna gör att texten vibrerar av liv och rörelse, jag kan se de fantastiska målningarna framför mig och jag försöker föreställa mig det magnifika palatset som familjen Lax bodde i. Personer på något sätt haft en betydelse för stadens utveckling och det är här som Gömda rum känns som mest levande för mig. Den nutida delen känns något blekare och mer som transportsträckor.

På förlagets hemsida jämförs Care Santos med Zafon och på en nätbokhandel jämförs hon med både Zafon och Allende, detta är dock inte rättvisa jämförelser tycker jag. Jag älskar Carlos Ruiz Zafons böcker men Care Santos kommer inte i närheten av det Zafon lyckas förmedla med sitt magiska, skimrande språk och färgstarka skildringar av ett mystiskt Barcelona. Dock säger jag heller inte att Care Santos bok på något sätt inte är läsbar eller en angenäm upplevelse i sig. Man bör dock bara inte tro att det är en ny Zafon man kommer få läsa. För jag är nöjd med min läsning av De gömda rummen och kommer gärna läsa fler böcker av Care Santos så fort jag kan.

onsdag 23 mars 2016

Vem som helst utom Ivy Pocket av Caleb Crisp

Caleb Crisp, Vem som helst utom Ivy Pocket
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Handling:
Ivy Pocket är en vandrande katastrof, som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristokrater hon arbetar för. Men bilden vår hjältinna har av sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad.

När Ivy hamnar i Paris, ensam och utfattig, har hon ingen aning om hur hon ska ta sig tillbaka till England. Då blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett magnifikt diamanthalsband (som möjligen har en förbannelse vilande över sig) till Matilda Butterfield på hennes tolvårsdag. Från det ögonblicket och framåt kastas Ivy Pocket in i ett häpnadsväckande äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd.

Vad jag tyckte:
I början av boken så hade jag så svårt för Ivy Pocket, denna vandrande katastrofen som ljuger som en häst travar och ställer till med galenskaper och katastrofer överallt. Det blev tom så att boken blev liggande ett bra tag eftersom jag inte alls stod ut med dessa galenskaper och fånerier. Men sedan läste jag några recensioner om boken och tänkte att jag ändå måste ge boken och Ivy Pocket en ärlig chans. Så jag läste och fann att Ivy Pocket faktiskt förändras, bakom galenskapen och lögnerna fann jag en ensam och väldigt ledsen tjej. Där sökandet efter vart hon egentligen hörde hemma doldes bakom detta påtvingade lustigheterna.

Samtidigt så växte också historien för mig och jag fann att jag började njuta av denna galna äventyrsberättelse som virvlar fram som en orkan med försvunna barnjungfruar, mystiska sällskap, spökande grevinnor, små munkar klädda i bruna kåpor, ett ovärderligt halsband och en mängd med klockor.  Historien förstärks genom de fantastiska teckningar som finns i berättelsen, dessa teckningar är så vackra och jag kunde lätt bli sittande bara tittande på dessa!

Vem som helst utom Ivy Pocket är en underbar berättelse som bjuder på mycket spänning och faktiskt en hel del fnitter. Jag förtjusas av Ivy och kommer därmed över min inledande avighet jämte henne.  Jag hoppas den hittar många läsare i åldern 9-12! Och jag kommer absolut läsa nästa bok om Ivy Pocket!

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Ninni Schulman, Flickan med snö i håret

Handling:
En kall och snöig nyårsafton försvinner sextonåriga Hedda Losjö från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. Hennes föräldrar är förtvivlade. Vad kan ha hänt deras skötsamma dotter? När poliserna Petra Wilander och Christer Berglund får fallet på sitt bord visar det sig snart att Hedda har levt ett dubbelliv.
En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare i skogen några kilometer från familjen Losjös hem. Flickan är naken och har dödats med ett skott i bakhuvudet. Kan det vara den försvunna Hedda? Den lilla polisstationen står nu inför en av sina största utmaningar.
Journalisten Magdalena Hansson har lämnat Stockholm och flyttat hem till Hagfors med sin sexåriga adoptivson Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon är trött och deprimerad och hoppas att lugnet på landsbygden och tryggheten i uppväxtstaden ska ge henne livsglädjen tillbaka. Magdalena engagerar sig känslomässigt i den försvunna Heddas öde och börjar undersöka fallet närmare. Snart inser hon att den fridfulla bygden bär på hemligheter som vissa gör vad som helst för att dölja.

Vad jag tyckte:
Flickan med snö i håret följer en ganska så klassisk deckarmall där vi har det lilla samhället som drabbas av bestialiska mord, vi har en liten landsortpolisstation och vi har även en journalist som återvänt till sin hembygd som råkar trassla in sig i både utredningen och med en av poliserna. Men jag tycker Schlulman lyckas väl med de klassiska elementen utan att det känns alltför kliché-artat. Istället blir Flickan med snö i håret en riktigt trivsam läsupplevelse som bjuder på en lagom spännande deckargåta med intressanta karaktärer och trevliga miljöskildringar.

Dessutom lyckas Schulman också väva in ämnen som berör landsorten vs storstaden, klassperspektiv med en blandning av vardagsliv och  relationer mellan människor. Ninni Schulman kryddar alltså sin ganska så vanliga standar-deckare med en nypa socialrealism och det blir faktiskt rätt lyckat. Ninni Schulman har ett gott öga för detaljerna som lyfter historien över den deckarflod som sköljer över en hela tiden.  Själva brottet är snyggt konstruerat men kan ibland hamna lite väl långt ut  ur fokus när det vardagliga tar över. Men det vävs ihop på ett snyggt sätt som känns trovärdigt och stabilt.

Jag kommer läsa de efterföljande delarna med glädje, det behövs även böcker som på alla sätt är lagom. De är på inga sätt dåliga men de bildar inte heller WOW-känslor men istället bidrar det med en trevlig känsla. De blir en fin läsupplevelse men utan att kräva för mycket av en.

tisdag 22 mars 2016

Ondskans paradis: Hämndens pris av Sandra Gustafsson

Sandra Gustafsson, Ondskans paradis: Hämndens pris
Rec-ex ifrån författaren, Tack så mycket! ( Författaren har en facebook-sida om sin bok, gå gärna in där och läs mer!)

Handling:
Den första mördaren syntes inte till och helvetets närvaro tycktes vara borta. Världen levde igen och Jennifers barndom hade nått sitt slut. Hennes flytt in till blodsätarna stillade ensamheten och Oliwer var den som gav henne den där märkliga känslan av trygghet. Hennes liv hade ändrat sig och trots att förvirringen ibland kunde bli smärtsam, fick Oliwer bort skuggorna. Lyckan blir fulländad och hela världen omfamnar människans levande gåva från ljuset.
Men ödet hinner ikapp och när tiden är mogen kommer alla att ta del av det brutala tillvägagångssätt som ondskan använder för att försöka komma åt den enda levande ättlingen. Samtidigt som slottet fylls av en obeskrivlig glädje, väcker helvetet upp sina följare och både Jennifer och Oliwer kommer att plågas av den värsta mardröm man kan tänka sig.

Vad jag tyckte:

Jag blev rätt förtjust i den första delen i denna serien som heter Den oförlåtna och tackade därför ja när jag fick en förfrågan om att läsa nästa del i serien. Dock var jag en aningen förvirrad i början av boken eftersom det gått en tid sedan jag läst del ett så var mitt minne inte helt riktigt. Vi kastas nämligen rätt i handlingen och jag var tvungen att plocka fram bok ett för att läsa om sista delen. Men när jag väl kommit underfund med sambandet och sammanhanget blev klart för mig så flöt läsningen på fint. Även i Hämndens pris är det en intressant berättelse som växer fram men där kärleken och det romantiska var företrädande i den första boken så är det istället mörkret och ondskan som står i fokus i del två. Speciellt kretsar det kring hur arvet kan skapa en ond person och om man kan värja sig mot ondskan som finns inuti en.

Jag tycker det är intressant att få veta mer om de olika folkslagen som lever i Sandra Gustafssons värld där hon lyckas väl med att levandegöra de olika folken på ett tydligt sätt.  Precis som med första boken så gillar jag det lågmälda stilen som präglar boken där det blommiga och yviga språket passar väl ihop med berättelsen som sådan. I denna boken så stör jag mig dock en aningen på en del uttryck som används väldigt flitigt och tyvärr blir detta en aningen tjatigt i längden. Framförallt är det uttryckte iskalla blå ögon som används väldigt mycket för att beskriva blodsätarnas ögon.  Dessutom uppfattar jag Jennifer, huvudkaraktären, som ännu mer ängslig än vad hon var i första boken. Det känns nästan lite som om författaren håller tillbaka henne och inte låter henne ta den plats hon faktiskt förtjänar. Det blir lite väl mycket av ung dam i nöd räddas av mörkhårig man över det hela. Men detta är nog det enda jag har att påpeka när det kommer till Hämndens pris, det är en intressant och spännande berättelse som byggs upp på ett lågmält sätt och där läsningen känns väldigt behaglig trots det mörka ämnet.

fredag 18 mars 2016

Bokbloggsjerkan 18-21 mars



Jag tänkte ta tag i detta med bokbloggsjerkan igen och veckans fråga passar mig ypperligt!

Så här skriver Annika:
Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Många gånger om! Just nu har jag faktiskt en sådan, book hangover. Jag avslutade i veckan Marcus Olaussons fantastisk bok Serahema Sapatorium: De rotlösa och jag känner mig helt vilsen och faktiskt en aningen ledsen.

 Det finns som tur är två böcker till i denna serie men de finns inte här hemma hos mig just nu. Jag har försökt börja på andra böcker men inget tilltalar mig för där finns inget Serahema, ingen Elderim, Cal eller Rendon.  Jag vet inte vad jag ska ta mig till faktiskt för att kunna hitta en ny bok som kan väga upp detta. Serahema är en så briljant bok på så många sätt och allt annat känns blekt och fadd i jämförelse.  Jag läser en ren faktabok just nu, det var det enda som gick att läsa. Så får jag se i helgen om jag har hunnit smälta denna fantastiska bok så att jag kan påbörja läsningen av något annat. Ska försöka skriva en recension om den i helgen.

Fin post i brevlådan!

Igår var där ett fint litet brev i min postlåda. Detta brev innehöll två vackra bokmärken, skapade och skickade av Joelinda på Boktanken.  Bokmärken med två av mina favoritförfattare! J.R.R Tolkiens citat var verkligen passande och tilltalade mig väldigt mycket just nu!

Tusen tack Joelinda för dessa vackra bokmärke, de kommer bli väl använda!


torsdag 17 mars 2016

Veckans bokbloggsfråga: Vecka 11

Eftersom jag försöker väcka liv i min blogg och min lust till att blogga så hoppar jag på diverse temainlägg såsom Veckans bokbloggsfråga igen!

Och denna vecka undrar Carola på Barnboksbloggen:

Den här veckan är jag intresserad av dig som person bakom bokbloggen. Vad jobbar du med eller pluggar till? Är böcker, läsande och skrivande en del av din jobbvardag också, eller är det bara ett fritidsintresse? Trivs du med ditt jobb eller drömmer du om att jobba med något helt annat, i så fall vad? 

Detta blir en känslig fråga för mig faktiskt. En fråga som möjligen blir för privat för mig att ens svara på. Jag är snart 34 år gammal och har ännu inte ens hittat fram till mitt framtida yrke, eller rättare sagt jag vet vad jag vill bli när jag blir stor men vägen dit är lång. Jag missade väldigt mycket av mitt liv för många år pga av olika väldigt privata skäl och det är först nu som jag äntligen börjat komma tillbaka till livet helt. Därför har jag tex inte arbetat så mycket i mitt vuxna liv, något som jag fått höra mycket negativt om från olika håll. Och jag är nog rätt trött på att känna att jag inte passar in eller får vara med bara för att jag inte har haft ett riktigt jobb tidigare. Det verkar finns en osynlig norm kan jag känna att man ska ha ett arbete för att räknas. Jag har av många olika anledningar hamnat så långt utanför samhället och den så kallade normen så frågan " Jaha, vad jobbar du med då?" kan faktiskt skapa riktig ångest hos mig. För att kunna svara på den frågan så måste jag försvara mig själv och lämna ut stora delar av mitt liv för att ens kunna ge ett halvdant svar. Och det orkar jag inte med faktiskt.

Just nu är böcker, läsande och skrivandet en del av min fritid men också på många sätt en del i min rehabilitering inför ett liv med mindre smärta och värk. Det är därför jag bara jobbar två timmar per dag just nu, återigen något jag får höra mycket om. Att bara jobba två timmar verkar inte riktigt räknas, jag har många gånger fått känslan av att vissa tycker det nästan är lite löjligt med att arbeta två timmar. Som nu när jag skadat knäet så får jag ibland höra, inte ifrån familjen som tur är, men ifrån andra håll, att jag faktiskt bara jobbar två timmar så varför ska jag då vara hemma för? Jag jobbar inte bara två timmar om dagen faktiskt, jag går till ett arbete två timmar om dagen men jag lägger ned minst lika mycket tid på min rehabilitering i form av träning och vila.

Förlåt om jag skenade iväg lite här och blev lite ilsk. Men detta är en känslig fråga och jag förstår nog inte riktigt syftet med den.  För hur har mitt jobb med mig som person att göra?

Jag var här av Gayle Forman

Gayle Forman, Jag var här

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Handling:
Cody blir först chockad och sedan förkrossad när hon får veta att hennes bästa vän Meg tagit livet av sig, ensam på ett hotellrum.
Cody kan inte fatta varför Meg skulle vilja dö. De pratade ju om allt. Varför hade hon inte sagt något? Men när Cody reser till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter upptäcker hon att det är mycket Meg inte har berättat. Om sina rumskamrater, människor av en sort som Cody aldrig skulle ha stött på i sin lilla håla till hemstad. Om Ben McAllister, killen med gitarren och flinet som krossat hennes hjärta.
Men allra mest chockad blir Cody när hon till sist lyckas öppna en krypterad datafil på Megs dator, som visar att hon varit aktiv på en sajt som tycks vara kopplad till hennes död. Allt Cody trodde att hon visste om sin bästa vän sätts på spel.

Vad jag tyckte
Det är ett mycket tungt ämne som Forman tar upp i sin senaste bok och det är dessutom i en roman riktad till ungdomar. Men jag gillar författare som vågar ta upp känsliga ämnen och då framförallt i böcker som riktar sig till de unga. För självmord är ett svårt ämne att prata om och kan många gånger kännas tabu att prata om.  Så det gillar jag skarpt med boken Jag var här. När Forman dessutom tar det hela ytterligare ett steg och blandar in själva internets mörka sidor i det hela så tycker i alla fall jag att det hela blir ännu mer intressant. Jag vill inte berätta för mycket om just detta då det tar ett tag innan man får veta mer om just detta området.

Till en början så hade jag svårt att komma in i boken och jag förstod först inte varför, i Formans andra böcker så har läsningen flutit på utan problem. Men sen insåg jag att det är Cody som stör min läsning, hon är så arg och kantig så att även texten känns arg och kantig. Där jag förstår detta så släpper det hela för då drivs jag på för att jag vill veta om Cody så småningom kan bli lite mindre arg och kantig.

Jag var här är en hjärtskärande berättelse om förlust och sorg och om hur man kommer vidare när någon man älskat valt att avsluta sitt liv. I stunder kom allt detta lite för nära mig själv och jag satt med en tung klump i magen. Gayle Forman lyckas förmedla en mörk tragedi på ett mycket finstämt och ömsint sätt.  Först hade jag lite problem med titeln på boken, den kändes helt enkelt tråkig men när jag läst boken så förstår jag den ännu bättre. För "Jag var här!" är verkligen ett rop rätt ut på att inte glömma bort, inte sluta minnas.

Jag var här är en stark berättelse som berörde mig väldigt mycket.

onsdag 16 mars 2016

Från och med du av Mhairi McFarlane

Från och med du av Mhairi McFarlane


Handling:
Sökes: Trevlig man för intelligenta konversationer och ögonblick som tagna ur kärleksromaner.
Finnes: Historisk expert med ett gigantiskt hårsvall och ett ibland oanständigt språk.
Trots att Anna Alessis dejter ofta visar sig vara knäppskallar kunde hon inte vara lyckligare. Hon är 30+, har ett jobb hon älskar, och livet är bättre än hon vågat hoppas på. Men så har det inte alltid varit, och hon skulle helst glömma de jobbiga skolåren som hackkyckling.
Så när James Fraser – killen som låg bakom Annas sista förödmjukelse i skolan – dyker upp i hennes liv igen vänds allt upp och ner. Men James verkar annorlunda nu. Han är artig. Mogen. Till och med rolig. Människor kan väl förändras? Så varför känner Anna att hon är en idiot som litar på honom?
Vad jag tyckte:
Nu var det ett tag sedan jag läste ut denna så mitt omdöme lär inte mitt bli så jättelångt. Inte för att jag helt glömt bort den men det är ju heller inte dagsfärskt! Från och med du är en smart och underhållande roman om att växa upp och förståelse. Men också om kärlek och brustna hjärtan. Det jag minns allra tydligaste är just Annas ständiga vikthets mot sig själv, där hon rent av uttrycker sig som att hon enbart kan vara lycklig och normal om hon inte är tjock. ( Mina ord så som jag minns denna scen i boken) Och det där stör mig väldigt mycket och drar ned hela känslan av det varma och fina som också finns med i boken.  Nu förändras Anna en del under resans gång, hon mognar och släpper de där tankarna någorlunda. Men först efter att hon blivit smal och har en "normal" klädstorlek....Samtidigt gillar jag hur McFarlane vågar ta upp ett så svårt och tungt ämne som mobbning och hur detta påverkar människor även efter det att de blivit vuxna. Det gillar jag verkligen.
 Och samtidigt så är McFarlane så skicklig på det hon gör, att skriva smarta, underhållande romaner som innehåller både kärlek och romantik men också vänskap och systerskap att jag kan förlåta henne för denna biten.Eller i alla fall ha överseende med det. 
 McFarlanes språk är sprudlande med en härlig lätthets-känsla över sig och snyggt invävt är den härliga torra humorn och de vassa syrligheterna. Dialoger är också ett av de områden McFarlane behärskar utmärkt. De är en fröjd att läsa! McFarlane är också otroligt skicklig på att skapa äkta karaktärer som är helt underbara att lära känna! Här måste jag få tillägga att bästa biroll i denna bok är dock katten Luther! Jisses som jag fnissade åt denna katt, hög igenkänningsfaktor där eftersom jag har fyra katter själv!
Mhairi McFarlane är en underbar författare som jag älskar att läsa, varmt, fluffigt, romantiskt men utan att bli sötsliskigt. En underbar feel-good roman som verkligen får en må riktigt bra!

tisdag 15 mars 2016

Vårläsning: en enkät

Johannas deckarhörna har återigen knåpat ihop en vårenkät och det kan ju vara ett trevligt sätt att blåsa lite liv i denna bortglömda blogg att svara på denna. Idag skiner solen här i södra delarna av Småland och under den korta runda jag orkade med idag var riktigt härlig. Både fågelkvitter och snödroppar fanns med på min lilla runda. Solen värmde så gott att vinterjackan och halsduken kändes lite överflödig!


  • Vad läser du för bok/ böcker just nu?
Just nu är jag faktiskt mitt i mellan böcker, har precis avslutat den fantastiska Serahema; De rotlösa av Marcus Olausson och det känns inte riktigt läge att börja en ny redan faktiskt. Jag måste få smälta denna briljanta bok först lite. Så ikväll blir det nog att jag påbörja den faktabok jag köpte på bokrean först, nämligen Vargen av Henrik Ekman. Sedan kommer jag ta tag i Hallahem: del 2 och möjligen Snön faller på Hester street som också är ett bokrea-inköp.

  • Vilka nya böcker som släpps i vår ser du mest fram emot att läsa?
Har hade jag ingen koll först men efter lite sökande och tittande så insåg jag att våren bjuder på en hel del trevliga böcker. Detta är några av de böcker jag vid en första titt fann extra lockande:
* Stora små lögner av Liane Moriaty
* Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood
* Bödelns sång av James Oswald
* Rosensällskapet av Marie Lu
* Huset vid sjön av Kate Morton
* Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black
* Fårbondens dagbok-ett liv på landsbygden av James ReBanks
* Istider av Fred Vargas
* Flickorna i parken av Liza Jewell

  • Vilket är ditt bästa vårtecken, som du längtar mest efter och som du känner att när du har sett det då är det verkligen vår?
Snödroppar! Och så krokusarna i rabatten på framsidan! Addera fågelkvitter på det och solsken som värmer då vet jag våren återigen är på väg tillbaka!  

  • Vilken är den bästa boken du har läst hittills i år?
Marcus Olaussons Seramhema: De rotlösa är den allra första som dyker upp i mitt huvud! Därefter har vi Christian Johanssons Skönheten och Johannes Pinters Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där möt. Sedan skulle även Anna Blixt kvala in här med sin bok Fredens pris. Idel svenska författare alltså! Än så länge =)

  • Om några veckor är det påsk, och många läser gärna ”påskkrim” då. Har du några sådana planer?
Louise Penny, Ett ohyggligt avslöjande, Tana French, En hemlig plats och Bron av Stephen Booth är tre nya titlar som jag vet finns på mitt bibliotek så de tänkte jag försöka norpa och läsa som påskekrim!

    • Finns det någon debutant eller för dig ny författare som du ser extra mycket fram emot att läsa i vår?
Jag såg att Oliver Tuc kommer ut med en ny i vår och eftersom jag är väldigt sugen på att läsa hans första bok så hamnar även denna på önskelistan inför våren. Hans första bok heter Fyrtio dagar utan skugga och den nya heter Skuggorna vänder om.  Madeleine Bäck är en svensk debutant som verkar väldigt intressant, hennes bok heter Vattnet drar.  Sedan hittar jag Lucy Robinson som är en ny författare för mig som med sin bok Dagen då vi försvann kan bli en del av vårens nya läsning. Även Garys Bray är en ny bekantskap, hennes bok heter En sång för Issy Bradley. Även Clare Mackintosh är ny för mig och hennes bok Jag lät dig gå har jag sett en hel del gott om så den hade varit intressant att läsa.

    • Slutligen: finns det någon bok som ger dig extra mycket vårkänsla? (Kan vara genom omslag, innehåll… Berätta varför du väljer just den!)
När jag sitter och bläddrar igenom förlagens vårkataloger så är det faktiskt tre böcker som skapar vårlängtan hos mig. Inte direkt genom omslaget utan mer direkt pga innehållet i böckerna. När våren kommer smygande så brukar högarna med trädgårdsböcker växa lavinartat hemma hos mig. För med våren kommer också längtan efter att få göra något fint av den pyttelilla trädgård vi faktiskt har. I år kommer fokus och pengar läggas på att bygga staket så att vovven kan vistas ute på ett säkert sätt. Men nog ska väl både en och annan liten växt få hitta hit! Här är tre böcker som skapar vårkänslor hos mig: ( Den sista har ett riktigt snyggt omslag med!)


Ett stort tack!

Som ni kanske märkt så har jag inte varit speciellt aktiv här på bloggen sista tiden, en och annan recension men inte mer än så. De sista 14 dagarna har det rent av varit helt tyst här. Men de senaste månaderna har varit extremt tunga med mycket smärta och trötthet som i kombination med en ganska så tuff behandling sugit all must ur mig. När sedan vår katt Luna blev akut sjuk förra veckan igen så blev allt ännu tyngre, det var en orolig vecka där innan vi så att säga kom ut på andra sidan och där Luna idag mår mycket bättre. Nu är dock Luna en gammal dam, hela 15 år, så lite försiktiga får vi  vara innan vi ropar hej. När jag sedan gick och ramlade i förra veckan och skadade mitt knä rätt illa så var som om andan gick ur mig helt.  All lust och glädje försvann helt och jag orkade inte med något alls. Jag gick till jobbet, tog hand om djuren, slö-tittade på tv-serier och sov...Det gick så långt att jag i helgen började fundera på att lägga bloggen på hyllan ett tag, trots att jag egentligen tycker mycket om att arbeta med bloggen och där den fungerar som ett andningshål.  Men just nu kändes allt som förut varit roligt bara för mycket.

Men så igår kväll fick jag ett mail ifrån Joelinda på bloggen Boktanken. Ett mail där hon uttryckte sin oro över hur jag mådde då jag inte bloggat på väldigt länge. Ett mail som fick mig att börja gråta faktiskt för det var så värmande och vänligt. Vi känner inte varandra annat än genom bloggen så att säga. Men ändå tog hon sig tid och skrev ett vänligt mail, hon hade en fråga till utöver detta. Men den lilla gesten av medmänsklighet var stor för mig. Detta räckte för att jag skulle kunna pusha mig själv över den där tröskeln och sätta mig ned här vid datorn.  Jag har hittat tillbaka till bloggen igen! Så tusen tack Joelinda för ditt vänliga mail och för ditt fina omnämnda på din blogg! Så stolt jag blir och rörd av dina vänliga ord.

 Gå gärna in och läs hos Joelinda då hon har ett spännande jubileumsfirande just nu!  Jag lägger in en virtuell blombukett till dig här som tack!


måndag 7 mars 2016

Ljudet av sådant som faller av Juan Gabriel Vásquez

Juan Gabriel Vásquez, Ljudet av sådant som faller

Handling:
I staden Bogotá läser juridikläraren Antonio Yammara en fascinerande artikel om en flodhäst som flytt från den beryktade knarkkungen Pablo Escobars zoo i Bogotá. Artikeln förflyttar Antonio tillbaka till tiden då ett våldsamt krig rasade mellan Escobars kartell och myndigheterna, och då Antonio bevittnade mordet på sin vän Ricardo Laverde på öppen gata. Den omskakande händelsen har förföljt honom sedan dess och med förnyad kraft konfronteras han med sina minnen. 

Vad jag tyckte:
Sist jag var på biblioteket så letade jag efter böcker som kunde passa in på min seglings-utmaning. Bland hyllorna så såg jag denna boken där omslaget och titeln utgjorde en del av lockelsen. När det dessutom fanns en "blurp" på framsidan av Khaled Hosseini, en favoritförfattare hos mig, som lovordade boken. Han kallade boken för en "fantastisk roman". Så boken fick följa med hem.

Författaren själv är född och uppvuxen i Bogotá under 70-talet vilket tillför en ton av äkthet när han berättar om Colombias mörka och blodiga historia.  Under lång tid så styrdes landet av knarkhandel, Escobars kartell, uppgörelse mellan kartellen och regeringen, korrupta politiker, mutor och blodiga dåd utfärdade i hemlighet.  Hur formas människor som växer upp i ett samhälle som detta? Hur formas relationerna mellan de som växte upp i det och de som kommer dit senare? Hur formar ett trauma en människas liv?  Dessa frågor plus många andra ställer sig vår huvudperson Antonio. En speciell händelse som format och förändrat hans liv utgör den största delen av berättelsen, där Antonio söker efter förståelse och svar.

Samtidigt får vi en inblick i Colombias mörka historia återberättat med ett avskalat språk, där varje ord känns precis rätt. Här finns inga ord som utfyllnad utan varje ord har sin rättmätiga plats. Läsning flyter på i en jämn ström, motståndslöst följer vi strömmen av ord som bildar denna säregna och vemodiga berättelse. Även om jag som läsare blir frustrerad över Antonio och hans val, där jag blir upprörd över de konsekvenser som blir av dessa val och som Antonio verkar oförmögen att se, så fascineras jag över historien som så tydligt och enkelt återger en del av historien som jag inte visste mycket om. Escobar är ett namn man känner igen, knarkhandel i Colombia likaså men där går väl också gränsen för i alla fall min kunskap.  Även om vi stannar på det ytliga, där vi mer får veta om människors kollektiva rädsla och överlevnad än om konsekvenserna för de historiska delarna. Så blir Ljudet av sådant som faller in intressant inblick.

Ljudet av sådant som faller är en vacker berättelse och jag skulle gärna läsa fler böcker av Juan Gabriel Vásquez.

söndag 6 mars 2016

Den kalla elden av Arnaldur Indridason

Arnaldur Indridason, Den kalla elden

Handling:
Erlendur befinner sig i sitt barndomshem vid Islands östra fjordar när det förflutna hinner ikapp honom. Händelser som han själv har varit med om och olösta fall.

För flera decennier sedan hände det hemska saker när en stor grupp brittiska soldater gick vilse i bergen. En storm tog dem med överraskning. Några av soldaterna lyckades efter stora svårigheter ta sig tillbaka till staden, medan andra försvann.

Samma kväll, i samma område, försvann en ung kvinna spårlöst. Hennes öde väcker Erlendurs nyfikenhet. Desperat söker han svaren på de två fallen, oavsett hur smärtsam utgången blir.


Vad jag tyckte:
Jag har läst flera böcker om kommissarie Erlendur och både gillat och ogillat dom. Nu var det bra längesedan jag läste något om Erlendur så kände att det kanske var dags att ta upp bekantskapen. Dessvärre visade sig att det inte blev en fullt så bra återförening som jag hoppats på. Jag upplever Den kalla elden som märklig och faktiskt väldigt seg. Emellanåt blir jag rent av frustrerad över Erlendur och hans konstigheter. Jag förstår inte syftet med hans frenetiska sökande och grävande i en historia som han absolut inte har med att göra.

 Indridason kan verkligen skriva, det är det ingen tvekan om. Vackra miljöskildringar över ett kargt och vilt Island som gör en sugen på att besöka detta speciella land. Men det räcker inte med miljöskildringar för att skapa en historia, det måste mer till. Även om jag fascineras över själva grundtemat, vad ett försvinnande gör med de som blir kvar och hur naturens obändiga krafter kan ta ifrån oss de vi älskar mest. Men jag är nu tveksam till om jag kommer fortsätta läsa serien om Erlendur, jag har redan så många serier igång så frågan är om Indriadsson kommer ha en chans emot alla dessa. Vi får se framöver, jag vill inte ge upp helt heller då jag tyckt om de tidigare böckerna.

lördag 5 mars 2016

Cirkeltecknaren av Fred Vargas

Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Handling.
“Därför att en vacker dag blir det något värre. Föremålen i cirklarna kommer att bli större allt eftersom. Fråga mig inte hur jag vet, för det kan jag inte svara på, men det är oundvikligt.”
Under flera månader rapporterar tidningarna om ett fenomen som förbryllar parisarna. Stora cirklar ritas med blå krita på trottoarer runt olika vardagliga föremål och bredvid står en mystisk fras skriven med vacker handstil. Kommissarie Adamsberg oroar sig. Något säger honom att detta bara är början och mycket riktigt återfinns snart en kvinna med avskuren hals i en av cirklarna. Tillsammans med sin brokiga skara kollegor på mordroteln måste Adamsberg göra sitt yttersta för att förhindra att fler faller offer för cirkeltecknaren.
Vad jag tyckte:

Cirkeltecknaren är faktiskt den allra första delen i serien om kommissarie Adamsberg, det har kommit ut flera delar på svenska innan men som vanligt i fel ordning då. Att läsa Fred Vargas böcker är en märklig upplevelse, de klassas som deckare men det är inte några vanliga deckare detta. Egentligen undrar jag om man kan klassificera dom på rätt sätt då de rör sig inom så många områden och teman på en och samma gång, Men det blir aldrig rörigt, det blir bara speciellt och udda. Adamsberg är en säregen karaktär som både är en trivsam karaktär att lära känna men samtidigt en svår karaktär att förstå sig på. Tillsammans med de andra udda karaktärerna som är Adamsbergs kollegor samt alla de speciella människor som vi möter under historiens gång blir detta en ytterst intressant och spännande läsupplevelse.

Cirkeltecknaren har en underbart språk som riktigt osar av franskhet, miljöerna vibrerar av liv och detaljerna är utsökt skildrade. Det är en njutning att läsa Fred Vargas, hennes språkkänsla är ypperlig och jag som läsare njuter av varje ord. Här finns en filosofisk underton som blandas med varm humor och en ömsint men vemodig kärlekshistoria.

Läs och njut!

Mängder av nya böcker!

Jag har fått så många fina nya böcker i min brevlåda sista tiden men har inte orkat sätta mig ned och skriva.  Men jag är så tacksam för alla fina författare och förlag som hör av sig! Just nu har jag Sandra Gustafssons bok Ondskans Paradis: Hämndens pris på mitt sängbord, jag har nyss läst ut Caleb Crisp bok om den oförglömliga Ivy Pocket, i telefonen finns där tre böcker ifrån Zombie Förlag, ( alla påbörjade men ännu inte utlästa), häromdagen så ramlade Patrik Stigssons bok Snyltskator och Måntroll ned i brevlådan och i förrgår så förgylldes en väldigt tråkig dag av Marcus Olaussons fantasybok Serahema Sapatorium: De rotlösa.

Idag orkar jag inte bråka med teknologin, vår dator drabbades av virus förra veckan och jag fick tillslut återställa hela datorn. Med följd att en mängd funktioner inte fungerar såsom jag är van vid så jag får för tillfället inte över mina bilder ifrån mobilen till datorn. Jag visar en bild ifrån Marcus Olaussons bok, hämtad ifrån  Mörkersdottirs hemsida då det är ett så snyggt omslag. Andra bilder kommer så småningom.

Livet är just nu ganska så tufft, med mycket värk och andra svårigheter. Vår äldsta katt Luna blev även akut sjuk här förra söndagen, hon ramlade ihop med svåra smärtor. Efter två veterinärbesök med tillhörande smärtstillande medicin två gånger om dagen börjar hon så sakta repa sig. Men vår Luna är 15 år så oron är stor och vi tar ännu en dag i taget.

Dessutom sover jag extremt dåligt just nu med så det finns varken ork, tid eller lust till att sitta vid bloggen. Men jag längtar tillbaka, att få skriva om allt jag läser och allt som händer. Idag är en bra dag så det kommer bli någon timme till här, skriva ikapp recensioner, läser era bloggar, kanske kommenterar lite.