måndag 6 oktober 2014

När Kejsaren var gudomlig

Julie Otsuka, När Kejsaren var gudomlig

Jag läste Julies Otsukas bok Vi kom över havet förra året, en bok som verkligen knockade mig med sin genomträngde kollektiva röst. En bok berörde mig på djupet. Så mina förväntningar var relativt höga när jag nu tog mig an bok nr 2, som egentligen är hennes debutbok men av någon anledning ges de ut i fel ordning här i Sverige.  Tiden i boken är under andra världskriget, 1942 närmare bestämt och vi befinner oss i  Berkley Kaliforniern, USA. Här kommer vi möta en familj, en ung familj bestående av mamma, pappa, dotter och son. Pappa kommer att inom kort föras bort, för att förhöras om han ev är en spion, hans enda fel är att han råkar vara japan. Resten av familjen kommer precis som alla andra japaner, vare sig de är födda i Amerika eller nyss inflyttade, att forslas bort och sättas i ett speciellt läger. Som skydd för dom sägs det men framförallt som skydd mot landet, de kan ju vara fienden. Pearl Harbor har precis bombats sönder och samman, man vet ju aldrig vad som kan hända nu.  Alla dessa japaner i USA som nu får lämna sina hem, sina tillhörigheter, sina jobb och sina liv, enbart för att de över en natt förvandlats ifrån grannar, arbetskamrater, skolkamrater, vänner och bekanta till fiender. 

Jag dras in i historien och jag gillar hur Otsuka byggt upp själva berättelsen, jag upplever att den går i fyra steg. Först möter vi kvinnan, mamman, under hennes förberedelse inför själva resan och tvångsflytten, därefter tar dottern, flickan, över under själva resans gång ifrån den första plats de hamnar på till den andra plats där de kommer stanna i närmare 3 år, här på denna plats så är det sonen,pojken som för talan, han återger tiden i lägret med träffsäkerhet. När de sedan återvänt hem så har de en gemensam röst ett tag för att i allra sista kapitlet så är det fadern, mannen som berättar sin del av historien. Julie Otsukas språk är avskalat men ändå så vibrerande av liv och känslor. Otsuka lyfter här fram en sida ur den amerikanska historien som är rätt okänd eller i alla fall inte talas högt om, ett mörkt kapitel i historien helt enkelt. Och hon gör det på ett varsamt, finstämt sätt, hon anklagar inte eller viftar med pekpinnar utan hon berättar bara. Den familj vi får följa får aldrig några namn, de blir namnlösa nästan som alla de människor som berövades sina identiteter i samband med dessa tvångsförflyttningar. Det är ett stiligt grepp men samtidigt skapar det en viss distans hos mig som läsare, jag känner mig utanför och där jag känner mig mer som en utomstående betraktare än en som är med nära familjen hela tiden.  Men jag blir ändå djupt rörd av boken och det är en sällsam upplevelse att läsa Otsukas böcker.

2 kommentarer:

  1. Visst är väl både hennes romaner urbr och hon lyckas förmedla något med sina valda perspektiv! Jag kan liksom inte komma undan! Kan inte! Jag älskar henne!

    Jag tror att Sverige säkert publicerade bok 2 före, på grund av att den kanske var mer omtalad i USA och bl.a. tack vare perspektivet. För på ett sätt blev det med "Vi kom över havet" först och sedan "När kejsaren var gudomlig" en ganska naturlig ordning just tidsmässigt (även om de inte har med varann att göra ur flera synpunkter mer än kriget som ger upphov till slutet av "Vi kom..." och tar sin början i "När kejsaren..." sett till det där anslaget!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar också båda hennes böcker men jag tror nästan att jag blev mer knockad av Vi kom över havet, den kollektiva rösten var så nytt så annorlunda grepp och det var rätt överväldigande att läsa historien med ett Vi som berättarröst.
      Det var intressant tänkt där med utgivningen, det tänkte jag inte alls på men nu när du säger det så låter det helt rätt.

      Radera