Meg växer upp med sin ensamstående mamma, en mamma som är väldigt excentrisk och som fyller Megs dagar med de mest osannolika historierna såsom att man kan odla spaghetti i blomlådorna och att man kan använda mjölkflaskorna till att fånga små älvor. Under hennes tidiga barndom älskar Meg sin knepiga mamma och alla hennes historier men ju äldre Meg blir desto svårare blir det att tro på dessa historier. Och i skolan går Meg från att ha varit en rolig skolkamrat fylld med påhitt och sagor till att vara udda och konstig. Så Meg vänder sin mamma ryggen åt och bestämmer sig för att hon enbart ska förlita sig på fakta och vetenskap och det skaffar hon sig genom sin utbildning där hon läser om gener och arvsmassa. Konkreta fakta, noggrant utredda och samlade i vetenskapliga termer, det är det Meg klamrar sig fast vid numera. Hennes stora kärlek är Mark, en framstående forskare som är förtjust i Meg när hon håller sig på rätt sida och inte råkar återfalla i barndomens mönster med sagor och historier. Megs mamma blir dock allvarligt sjuk och Meg återvänder till den isolerade stugan för att dels ta hand om sin mamma. Men hon vill även försöka förmå sin mamma att för en gångs skull berätta sanningen om vem hon är och vem Megs far är. Megs mamma har dock skaffat sig en trädgårsmästare som ganska snart kommer göra situationen ännu mer komplicerad för Meg.
Detta är en charmig historia om relationer, om uppväxt och om att försonas. Det handlar också om att hitta tillbaka till varandra igen efter en längre tids slitningar, Meg och hennes mamma glider ju ifrån varandra när Meg växer upp. För även om Megs uppväxt är lycklig och fylld av sagoskimmer så blir just detta ett stort hinder när Meg växer upp och vill ha riktiga svar. När sedan Meg utsätts för mobbning i skolan just pga dessa sagor drivs det in en kil mellan mor och dotter. Men frågan är just i boken varför Megs mor envist vägrar släppa sina historier, vad är det för mörker hon försöker dölja med sagoskimmer? Och är det säkert att Meg verkligen vill veta sanningen? En nypa salt är en fin historia som man slukar lätt, det är som fluffigt godis men inuti det fluffiga godiset visar det sig att det göms något riktigt surt. Jag gillar hur Goodin skriver, hon har ett språk som flyter på lätt och det är fullt av läsglädje. Hennes karaktärer är intressanta och känns fulla av liv, de är inte några stela pappdockor. Jag stör mig dock så mycket på Megs pojkvän, den rationella och logiska forskare, han är en skitstövel! Jag gillar även den romans som spirar fram under historiens gång, den är fint berättad utan för mycket socker eller slisk på sig. Så läs och njut av en söt och charmig berättelse som har en nypa salt i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar