Yasmin Crowther, Saffransköket

Maryam är uppvuxen i de bergiga gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan, men hon flyttade till London och gifte sig med en engelsman. Dom har nu en dotter, Sara. Sara gifter sig med en engelsman, blir gravid. Men så händer det något väldigt tragiskt med Sara som får hemska konsekvenser och som Maryam delvis är skyldig till. Maryam väljer att fly från alltihopa. Hon reser hem. Hem till det land där hon som ung måste dölja sitt ansikte, där hon inte fick vara vän med den pojke hon älskar och där hon inte fick lov att studera. Samtidigt som Maryam försöker komma till ro med sitt förflutna så försöker Sara hemma i England sig på att förstå sin egen mamma och hennes förflutna 

Detta är en bok som handlar om tillhörighet, om hemlängtan och om att hitta sig själv. Vi får ta del av mörka hemligheter som gömts undan i många långa år som inte förlorat något av sin fruktansvärda kraft. Det handlar även om relationen mellan mor och dotter. Vi får ta del av en främmande kultur och lära oss mer om Iran och dom myter och sagor som frodas där. Det är en vacker bok, vemodigt med mörka kanter men även med ljus och kärlek. Språket flyter på fint genom hela boken, det krävdes inte många sittningar med denna bok för att den skulle vara slut. Det var en njutning att läsa, och speciellt fint var det att varje kapitel inleds med en mycket vacker diktstrof av alltifrån W.H Auden till Omar Khayyam.  Kapitel 3 inleds såhär av precis nämnd poet: Om denna långa väg ändå har ett slut, och efter hundra tusen år, ur ett krossat hjärta, hoppet åter spirade som grönska. 

Språket är även väldigt "blommigt" ( ett uttryck jag använder om texter som är fulla av detaljer och beskrivningar som ex: S 96: "Efteråt satt jag på badkarskanten och kammade håret, långa svarta slingor i sicksack över huden. Solstrålar sken lågt och intensivt i purpurfärgade moln och ljuset fångade dammet och smutsen, som täckte allt") men det blir heller aldrig överbelastat med för många "blommiga" ord. För det krävs en fin balans med "blommighet" och med det avskalade, för att göra texten luftig och  för att hålla läsflyten uppe och inte dränka den i "blommiga" ord. Författarinnan ger en  även gott om utrymme för egna tankar och bilder. Och jag imponeras av det faktum att detta är Crowthers debutbok.