lördag 10 december 2016

Djupgraven av Viveca Sten och Camilla Sten

Viveca Sten & Camilla Sten, Djupgraven 

Handling:
Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och och grund utan och innantill.

Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden ...

Vad jag tyckte:
Viveca Sten är ju känd för sina Sandhamn-deckare som jag ännu inte läst. Här skriver hon tillsammans med dottern Camilla Sten en bok för mellanåldern med inslag av skräck och det övernaturliga.  Djupgraven känns välskriven och jag märker inte av att det är två författare utan historien flyter på fint. Språket känns lättläst utan att vara förenklat på något sätt.  Tuva är en intressant karaktär att lära känna och där de övernaturliga delarna flätas in fint i den övriga historien. Jag älskar också själva miljön med skärgården i fokus. Där man får åka skolbåt istället för skolbuss och där ens vänner kan bo på en grannö istället för gatan bredvid.

Djupgraven väver som sagt in det övernaturliga fint men jag upplever också att den handlar om konsten att hitta vänner. För det finns en fin skildring av hur vänskap kan växa fram mellan två helt olika människor.  Boken berör ensamhet och utanförskap på ett väldigt ömsint sätt och om hur just vänskap kan skänka ljus när det är som mörkast. Djupgraven är kuslig med en del oväntade vändningar. Jag blev förtjust i boken och ser framemot kommande delar i serien.

fredag 9 december 2016

Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem

Stefan Ahnhem, Offer utan ansikte 

Handling:
En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.

Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.

Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.


Vad jag tyckte:
Jag hade hört talas om denna bok och förstått att många gillade den. Så när jag hittade den på biblioteket så fick den naturligtvis följa med hem. Jag uppfattade det som att just denna bok är bok nr 1 men när jag började läsa märkte jag att det fanns en historia som var kopplad till Fabian Risk som inte berättades i denna bok. När jag sedan googlade runt så märkte jag att bok två i serien som alltså kom ut efter Offer utan ansikte utspelar sig före Offer utan ansikte. Så i bok två som egentligen borde vara bok ett får vi veta varför Fabian Risk flyttar till Helsingborg. Detta stör mig lite under läsningens gång eftersom jag hela tiden får hänvisningar till något som har hänt och som orsakat Fabian Risk flytt. Förstår inte riktigt varför man gör så. Jag vill läsa serier i rätt ordning och där det inte blir så himla rörigt.

Om jag nu bortser ifrån detta så är Offer utan ansikte en stark deckare med många otäcka inslag. Det är högt tempo och snabba skiftningar i jakten på en av de mest brutala mördare som Fabian Risk och hans kollegor någonsin jagat. Här kommer då ytterligare en invändning.... jag är rätt trött på poliser som ständigt anser att de klarar sig bäst på egen hand, där de agerar som någon slags försmådd hämnare som ger sig ut på mördarjakt på egen hand. De struntar i kollegornas känslor och gruppens samhörighet, de tar även ofta lagen i egna händer och de anser sig vara bättre än alla andra ( eller det är vad jag upplever i alla fall när jag läser om dom) Deras anhöriga hamnar allt för ofta i kläm och de trampar på fler än en öm tå.  Så blir det även här... Skulle vi inte någon gång få läsa om poliser som faktiskt trivs med sina kollegor, som gillar att samarbeta och som tillsammans vill skapa rättvisa? Som dessutom har ett sunt och kärleksfull relation till sin familj?

Tillbaka till historien då, själva essensens av deckaren, som faktiskt är välskriven och smart. Det är mörkt, otäckt och lite ruggigt om utanförskap och mobbningens konsekvenser.  Offer utan ansikte är lättläst och spännande, en riktig bladvändare. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien trots alla mina invändningar. För det är som sagt en smart deckare med ett genomtänkt mordhistoria och där förövaren känns väldigt trovärdig.

torsdag 8 december 2016

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Mattias Edvardsson, En nästan sann historia
 
Handling:
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.

Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.

Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Vad jag tyckte:

Varför har jag aldrig läst Mattias Edvardsson innan för? Hur kan det komma sig att denna briljanta författare med sitt utsökta språk och skicklighet i att berätta en historia som berör på djupet har undgått mig totalt? Ett mysterium är det men är ändå glad för att jag nu har en helt ny fantastisk författare att upptäcka. För fler böcker skrivna av Mattias Edvardsson kommer det bli. Boken En nästan sann historia är alltså en berättelse om unga författare som går på en skrivskola men också en berättelse om nutiden då en av dessa unga författare som vuxen ska skriva en bok om ett mystiskt dödsfall som inträffade under hans studietid. En massa meta alltså och jag älskar det verkligen!

Vi har alltså två historia plus den sk boken som skrivs i boken, låter kanske knepigt men Mattias Edvardsson växlar smidigt mellan de olika delarna så att de sömnlöst väver in sig i varandra och bildar en utomordentligt fantastisk helhet. Karaktärsbygget är så skickligt gjort att jag ryser lite och dialogerna är så äkta och trovärdiga att det är en njutning att läsa. Miljöskildringarna är mycket tilltalande och jag känner igen en del eftersom jag varit en del i just Lund där större delen av boken utspelar sig. Jag sugs in i berättelsens suggestiva känsla och dras med in i de båda historierna där vi bit för bit försöker avslöja vad som är sanning och vad som eventuellt minns fel. En nästan sann historia är en stark berättelse som tilltalar mig väldigt mycket och det är en bok som är svår att släppa taget om. Jag vill bara fortsätta läsa hela tiden! Jag faller pladask och vill inte att det ska ta slut men nu ska jag leta rätt på fler böcker av Mattias Edvardsson och hoppas på att jag blir lika förtrollad av dessa böcker som jag blev av En nästan sann historia.

tisdag 6 december 2016

Mindfulness för losers av Christoffer Holst

Christoffer Holst, Mindfulness för losers 
Rec-ex ifrån Bokfabriken, Tusen tack!

Handling:
Du kan ta tjejen ur Heta nätter, men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen. 

Pamela Perssons liv är inte precis perfekt. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma i källaren hos sina föräldrar i den jämtländska byn Solvik. Jobbet på frisörsalongen Hot Clip ger varken nog med pengar eller stimulans och alla människor i byn, inklusive hennes gamla tjejkompisar, ser ner på henne efter hennes medverkan i dokusåpan Heta nätter

När Pamelas största intresse i livet, den amerikanska skådisen Wade Crust, är på väg till Stockholm för en filminspelning ser Pamela sin stora chans. Hon måste fly från allt som är mörkt i Jämtlands skogar till allt som glimrar i storstaden. 

I Stockholm träffar Pamela den mopedåkande muskelbyggaren Sebbe och den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria. Samtidigt som det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper allt hon lämnat i Solvik tätt inpå. Och frågan är vad Pamela egentligen letar efter? 


Vad jag tyckte:
Jag älskade verkligen Christoffer Holst första bok, Mitt hjärta går på och tänker ännu på Pontus och Chavve. Så det var lite nervöst att börja läsa hans andra bok men jag oroade mig i onödan. För det visar sig att Holst verkligen har förmågan och skickligheten att berätta så bok två blir en lika fin upplevelse som bok ett. Dock så når inte Mindfulness för losers upp till samma nivå som Mitt hjärta går på, i den boken fanns en normbrytande hjärtskärande vacker kärlekshistoria som var både speciell och egen. Mindfulness för losers känns lite mer vanlig på något sätt men dock inte på ett dåligt sätt. Det är mysig läsning och jag gillar det.

Mindfulness för losers är en charmig och komisk feel-good komedi med stänk av både cynism och allvar. Pamela är en spännande karaktär som känns både äkta och levande i hennes sökande efter meningen med livet.  Gloria är också en karaktär som jag fäster mig vid, hennes intensiva jakt på mindfulness när hon innerst inne är väldigt vilsen och liten. Sebbe är ytterligare en finstämd karaktär. Just karaktärsbygget är en av Christoffer Holst starka sida, han kan verkligen skapa äkta och levande karaktärer där även dialogerna fungerar på ett trovärdigt sätt.  Dock så upplever jag att själva handlingen är lite tunnare än i Holst förra bok. Slutet kommer lite väl hastigt och det känns lite snörpligt på något vis.

Men på det stora hela är Mindfulness för losers ett litet lyckopiller som passar utmärkt att läsa för att motverka vintermörker och kyla. Gärna tillsammans med något gott att dricka och en bit choklad =)

Tematrio: Fåglar och Flygfän

Jag missade förra veckans tematrio men hugger tag i veckans istället. Denna vecka vill Lyrans noblesser vetaBerätta om tre böcker vars titel innehåller referenser till en fågel eller en flygande insekt!


  1. Änglafall av Susann Ee, möjligen en aningen långsökt titel men eftersom jag läste ut del två igår i serien så kände jag att jag ville ta med den. Änglafall är första boken en superbra dystopi-serie. En serie som handlar om änglar, här har vi själva flygfäet då! Men det är inte söta bokmärkesänglar om jag säger så! (länken går till min recension, själva Änglafall göms i mitten av inlägget)
  2. Pingvinlektioner av Tom Mitchell. En charmig och hjärtevärmande berättelse om pingvinen Juan Salvador. Kan varmt rekommendera denna söta och fina lilla berättelse om en annorlunda vänskap.
  3. Stormvinge av Oskar Källner. Ja, jag vet, ännu en relativt långsökt titel. Jag hade en massa fina titlar med fåglar i sig men kände för att flytta gränserna lite för det där med flygfän. Här finns i alla fall vingar med i själva titeln, det som verkligen behövs för att just kunna flyga! Stormvinge är en som Svarta hingsten fast med vingar och så utspelar sig det hela på en främmande planet! En magisk bok som jag tokälskade.

måndag 5 december 2016

Måndagsgrubbel: Böcker och sorg

Jag har tvekat fram och tillbaka kring dagens måndagsgrubbel. Om jag ska skriva just detta inlägg
eller välja något annat. Anledning är att just detta grubbel blir personligt och allvarligt. Men i förmiddags var jag på min vårdcentral och skulle möta min nya läkare och blev i princip dumförklarad när det gäller just detta ämne jag funderar på skriva om. Jag känner därför att det är viktigt för mig att lyfta fram det och visa på ämnets allvar. Koppling till bokbloggen kommer bli tydligare ju längre ni läser. Ämnet som jag kommer beröra handlar om sorg. Sorgen man känner när en älskad familjemedlem dör. Sorg är något allmänt vedertaget och accepterat av de allra flesta när vi förlorar en nära anhörig. Men sorgen som uppstår när den älskade familjemedlemmen är fyrbent i form av tex en katt eller hund är inte lika accepterad och ofta möts man av oförståelse. Som min läkare idag som inte kunde förstå att jag just nu lever i en sorg, för det var ju bara katt det handlade om.  Sorg går inte att jämföra eller mätas, man kan inte tycker jag säga att min sorg är värre än din sorg eller göra åtskillnad för att det ena sorgen handlar om en mänsklig förlust och den andra om förlusten efter ett husdjur. Sorg är privat och personlig, det är bara du som känner sorgen som vet hur stark den är och det är bara du som kan veta hur djup din sorg är.

För att knyta samman detta högst privata ämnen med just bokbloggen så kommer jag i detta inlägg svara på en kommentar jag fick häromdagen. En kommentar sagd i alla vänlighet förstås men som fick mig att börja grubbla likväl. Det var i samband med att jag lade upp läslistorna för september och oktober som jag fick en kommentar kring att jag läste extremt mycket på sista tiden. Ja jag har läst mycket på sista tiden och det har sina skäl. I augusti när det stod klart att Chili inte skulle överleva så byggde jag ett fort omkring mig. Jag bäddade in mig i ett bo där omvärlden, verkligheten och vardagen enbart kunde hanteras i små portion. Jag pratade med mina närmaste men bara i små doser, jag var social med mina närmaste men bara i korta stunder och allt det där som skedde i omvärlden, krig i Syrien och presidentval i USA, det läste jag om och reagerade på. Men i små portioner. Jag är sjukskriven men varje dag är fylld med träning, studier, möten och behandlingar  samt ett hem att ta hand om och de kvarvarande djurens alla behov att tillgodose. Men så fort jag kunde och kan så kryper jag likt en sköldpadda in i mitt skal igen och låter mig omsvepas av ord. Jag kliver ut ifrån min egen verklighet med sorg och förtvivlan, med orkeslöshet och tomhet och låter bokens värld ta över.

 När Chili gick bort så började jag läsa. Så fort boken och jag var klara med varandra så föste boken mig varsamt framåt till nästa bok och sedan nästa bok därefter. I ett lysande pärlband så ser jag alla böcker som varsamt föst mig framåt under de sista månaderna. En efter en har de tagit hand om mig och låtit mig slippa verkligheten och vardagen när jag inte längre orkar med den. För även om de är många så har jag inte skummat någon av dom, inte har jag heller glömt bort någon utan alla finns de där hos mig. Varje bok har gett mig en stunds andrum men vissa har gett mig ännu mer än så. J.K Rowling lät mig få vara med Harry Potter och hans vänner där inga sjuka katter finns och där fantasin och magin lindrade smärtan.  När det stod klart att Luna var obotligt sjuk med en massiv tumör på hjärtat och där även hennes liv inte gick att rädda så var det till Serahema jag begav mig, skriven av Marcus Olausson. Här sveptes jag iväg och under en tid så fick jag andas och vara tillsammans med Elderim, Cal och Rendon. Längre fram dök Anna-Klara Mehlich upp och hennes sagoböcker med skimmer och finhet svalkade ett brinnande hjärta. Därefter kom Anna Jakobsson Lund och Fredrik Backman som via sina känslostarka böcker fick mig att gråta när jag inte kunde gråta på egen hand. För att sorgen och förtvivlan var för stor.

Fortfarande bygger jag fort kring mig och kryper in i mitt skal, fortfarande vaggar böckerna mig till ro och ger mig andrum. Sorgen pågår varje dag, varje andetag men steg för steg tar jag mig igenom. Mina närmaste, min sambo och våra katter Mio och Alice samt lilla hunden Gibson stöttar mig och ger mig ork även om jag inte kan prata om det jag känner. Även om jag inte orkar vara här till fullo så finns de hos mig. Läkningen sker sakta, för varje bok kommer jag närmare mig själv igen och när jag hittat tillbaka till mig själv igen så kan min relation till böckerna återigen bli som vanligt. Istället för att inhalera böcker så finns böcker där som vanligt, just nu är böcker mer som ett beroende. Istället för att tröstäta eller dricka eller liknande beroende så är jag beroende av böckerna och den avskärmning de skänker mig just nu. När jag läser så kan jag stänga ute världen, verkligheten och vardagen. Så småningom kommer jag orkar med livet och vardagen igen där jag läser för att jag vill det och inte för att det är livsnödvändigt. Där böckerna är sällskap och inte enbart medicin. Där jag inte behöver bygga ett fort bestående av ord och sidor av papper. Där jag orkar vara här och nu hela tiden utan att ständigt fly in i böckernas värld när jag inte orkar leva i verkligheten och vardagen. Men inte än, kanske om en stund.




Personligt av Lee Child

Lee Child, Personligt  

Handling:
Frankrikes president har blivit utsatt för ett mordförsök. Någon har skjutit skarpt och avståndet mellan skytten och målet är häpnadsväckande stort. Det finns bara en man som kan skjuta från den distansen – och Jack Reacher är den ende som kan veta vem det är. De har träffats förr, och då fick Jack Reacher skytten i fängelse. Motvilligt blir Jack Reacher kallad tillbaka till sin gamla arbetsgivare hos den amerikanska militärpolisen för att jaga rätt på skytten. 

Trots att Jack Reacher helst arbetar ensam, blir han ihopföst med Casey Nice, en nyutexaminerad analytiker som behåller lugnet med antidepressiva medel. Tiden är knapp om de ska lyckas hitta den skyldige innan G8-mötet, där världens ledare ska samlas. 
  

Vad jag tyckte:
Personligt är den 19 delen i serien om Jack Reacher och kanske börjar jag bli lite trött på honom för de senaste delarna har jag inte riktigt tyckt om. Inte så som jag gjorde i början, de första typ tio böckerna. Nu börjar det måhända bli lite tjatigt och lite av samma saker hela tiden. Denna gång beger vi oss dock utomlands där Reacher av någon märklig anledning blir inkallad för att stoppa en krypskytt som är ute efter franska presidenten.

Det är actionfyllt med höga tempoväxlingar och Reacher råkar in i den ena knepiga situationen efter den andre. Såklart är det välskrivet och spännande. Men det blir tyvärr inte mer än lättsmält och snabbläst underhållning. Ibland är dock det allt man orkar med men vi får se om jag orkar med fler böcker om Reacher eller om det är dags att säga hejdå.